Tedags i en brittisk park en höstdag på 1930-talet. Foto: SVT Bild

”Ge mig en septober tack”

Uppdaterad
Publicerad

Skulle ni vilja bromsa tiden ibland? Så känner i alla fall jag en sväng på hösten, just innan löven fallit och innan höstmörkret blivit alltför kompakt. Om jag fick beställa skulle ja då säga: ”Vädergudarna, ge mig en septober tack”.

Här kommer några helt personliga tankar om hösten, och jag förstår och har all respekt om ni inte tänker som jag gör. För om vädret finns det minst lika många åsikter och tankar som det finns människor. Jag gillar i princip alla årstider, även om jag har lite svårt för just hösten. I alla fall den senare delen av hösten. Den när träden är kala, mörkret blir alltmer påtagligt, snålblåsten går rakt genom ben och märg oavsett kläder och man kan bli blöt trots att det inte regnar. För att inte tala om när blötsnön visslar förbi inställd på horisontalläge. Då längtar jag efter kylan, snön och ljuset, så för mig får det gärna slå om fort på sena hösten.

Däremot gillar jag inledningen av hösten, eller sensommaren kanske någon skulle kalla det för. När man känner att solstrålarna fortsatt har lite kräm i sig, när trädens löv skiftar i alla nyanser som finns mellan mörkgrönt och knallrött och när gräsmattan fortsatt behöver klippas. Det behöver inte vara speciellt varmt på dagarna, bara färgerna finns kvar så trivs jag. Kalla nätter gör mig ingenting. En krispig och frostbiten oktobermorgon kan vara helt ljuvlig. För då vet man att sannolikheten för en solig och färgsprakande höstdag är bättre än om dis, dimma och dimmoln dämpar nattkylan. När vi kommit in i oktober har solen svårt att orka bränna bort all fukt som ansamlats nattetid.

Så ja tack, ge mig en septober, en extra månad inklämd mellan september och oktober, som en förlängning av ”hösten del 1”. En septober hade passat mig bra nästan oavsett var i landet, men främst i delar av Lappland och Jämtland kanske snarare en sepgusti varit att föredra, alltså en månad till i skiftet mellan augusti och september. Jag respekterar om andra hellre vill peta in en bonusmånad på andra håll under väderåret, men jag gillar just tanken på en extra månad under tidiga hösten.

Höstdagjämningen i slutet av september är lite av en milstolpe. Den har ju ingen egentlig påverkan på vädret, men därefter märker man helt klart att solen inte längre är den styrande maktfaktor som den är under sommarhalvåret. Vädret styrs därefter mer av rådande vindar och vilken temperatur och fuktighet luftmassan har som passerar över landet. Luftmassans temperatur och relativa fuktighet är givetvis helt avgörande även under sommarhalvåret. Men då är det med en dimension till, nämligen solen som en kraftfull energikälla dagtid och därmed en klar och tydlig daglig gång på vädret. ”Efter en solig inledning på dagen växer stackmolnen till sig och kan ge någon eftermiddagsskur innan det till kvällen åter blir klart” är en prognostext som andas sommarhalvår, medan ”det klarnar nu upp när kalla och torra nordvästvindar sveper ner över landet och trycker undan det gråmulna och dimmiga vädret vi haft de senaste dagarna” är ett tydligt exempel för vinterhalvåret.

Hösten som delvis försvann

Ibland susar årstiderna förbi alltför snabbt, så pass snabbt att man skulle vilja ”stanna världen en stund” (även om GES inte alls tänkte på vädret när den textraden skrevs). Ta delar av Västerbotten som exempel denna höst. Rent meteorologiskt var det sommar i nordöstra ”hörnet” av Västerbotten ända fram till den 9 oktober. Sedan kom vinterkylan brakandes ner redan den 18 oktober, så lokalt var den meteorologiska hösten i dessa trakter bara en vecka lång.  

Dock finns ingen officiell mätstation som noterat bara en vecka med höst, men det var ack så nära på Skellefteå flygplats. Där var man flera gånger från mitten av september fram till början av oktober på väg att få höst, men sensommarvarma dagar lite då och då höll hösten borta. Till slut kom dock hösten dit den 10 oktober, men bara en vecka senare kom vinterkylan. En närapå obruten svit med vinterkalla dygn den 18–25 oktober, dock med ett viktigt undantag som gjorde att vintern aldrig anlände. Den 21 oktober var nämligen dygnsmedeltemperaturen på Skellefteå flygplats 0,2 grader, och därmed fick man aldrig ihop den fem dygn långa obrutna svit med vinterdygn som krävs för att det ska bli vinter.

Enstaka kuststationer i söder har i skrivande stund fortsatt meteorologiska sommar, så just nu har vi tre årstider samtidigt i landet. Det låter kanske förvånande, men är inte speciellt ovanligt utan snarare regel än undantag så här på höstkanten då Sverige är extra avlångt. Baserat på referensåren 1961–1990 är Naimakka vid den finska gränsen i norra Lappland normalt först ut i landet att få vinter, vilket sker den 8 oktober, medan Falsterbo i sydvästligaste Skåne är sist ut med att få höst, vilket normalt sker den 17 oktober. Så rent statistiskt sett ska vi alltid ha tre årstider samtidigt under en kort period varje höst.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Vädertankar

Mer i ämnet