Vägen leder till Åvike bruk vid kusten och sedan ut på E4:an igen. Längs sträckan finns mycket riktigt ett grönt hus och strax efter huset, på en liten äng, säger sig Quick ha dödat och styckat Johan. Han ska sedan ha lindat in kroppen i en presenning och tagit den med sig.
Quicks berättelse blir mer och mer detaljerad och mer och mer makaber ju längre utredningen pågår. Centralt är dock hela tiden det blod som spills på platsen.
Det utpekade området undersöks noga av polisens tekniker. De hittar ingenting, absolut ingenting.
Utpekandet av området Åvike är ett ovanligt inslag i Quicks berättelse. Alla andra platser han säger sig ha besökt på sin resa är att betrakta som landmärken; Norra Stadsberget, Gumsekullen och Sandöbron. Övriga platser dit han leder utredarna är belägna nära hans eget hem. Så varför leder han utredarna till Åvike?
Vägen i Åvike kan tyckas vara en obetydlig grusväg i skuggan av den brusande E4:an. Men den har en historia som inte är helt ointressant i sammanhanget. För om Quick lett sitt följe ytterliggare någon kilometer längs vägen hade de odiskutabelt kommit till en mordplats.
Brutalt knivmord
Måndagen den 12 oktober 1992 sker ett brutalt knivmord på grusvägen i Åvike. Den 55-årige radiooperatören Carl-Olof Nordh är på väg till sitt arbete när han rånmördas av en okänd gärningsman. Mördaren stjäl Nordhs vita Nissan Sunny och lämnar honom blödande på grusvägen.
Dådet uppmärksammas naturligtvis i tidningar, radio och TV. På TV-bilderna ses Nordhs kropp svepas i vita dukar och täckas med ett presenningsliknande material. Sedan lastas den in i bårbilen. Kvar på platsen blir bara en stor blodpöl i gruset.
Märkligt sammanträffande
Fem månader efteråt påstår Thomas Quick att han mördat Johan ett stenkast från den plats där Nordh hittats. Lilla Åvike har plötsligt blivit dumpningsplats för mordoffer. Mer specifikt mordoffer i olösta mordfall.
Trots att någon polis rimligen borde ha reagerat på detta märkliga sammanträffande tas dessa omständigheter inte upp i vare sig förundersökning eller domstol.
Del 15: Föräldrarna ger inte upp